Från Öckerö ishall till Frölundas damlag

Om du har varit i en ishall en tidig lördag i december så vet du hur kylan kryper in och hur luften har den där alldeles särskilda lukten. Runt om i hallen står föräldrar tätt tillsammans och följer barnens varje skär på isen. För Tilde Utbult började allt här i ishallen på Öckerö. I dag spelar hon i Frölundas damlag. Tillsammans med sin mamma Charlotte ser hon tillbaka på åren i ishallen, platsen där allt började.

Det har alltid varit självklart för Tilde att det är hockeyn som gäller. Fast det började en gång i tiden med ett par konståkningsskridskor. Det blev starten för Tilde i ”Frogs on Ice”, det första steget in i Skärgårdens sportklubb.

Jag tror det började när jag var med på Frogs on Ice. Jag hade några tjejkompisar som åkte konståkning där och jag var också med. Det var nog då det kändes som roligast, när jag fick börja vara med på riktigt. Samtidigt minns jag att jag alltid längtade efter att spela hockey. Det gick så fort och det var mer action i det.

Charlotte flikar in:

Det började faktiskt ännu tidigare. Tilde var här redan när hon låg i barnvagnen. Eftersom hon har två äldre bröder har hon följt med hit sedan hon var liten.

Det är en historia som känns igen av fler. Här i ishallen finns en plats även för den som inte själv står på isen. Runt rinken och i caféterian är det fullt med föräldrar och småsyskon som springer runt och leker, samtidigt som det är full aktivitet på isen. Som Charlotte uttrycker det:

Det är ju vårt andra hem, helt enkelt.

När hockeyn tog över

Med tiden byttes de vita konståkningsskridskorna ut mot hockeyskridskor. När Tilde började spela hockey var hon ofta den enda tjejen på isen. I föreningen på Öckerö spelade det ingen roll. Här är engagemanget på isen och träningarna det som är viktigast.

Inom Skärgårdens sportklubb fanns även förebilder som Hanna Olsson. För många är Hanna ett bekant namn i och med sin roll som assisterande kapten i Sveriges OS-lag i hockey.

Jag såg upp till Hanna när jag var liten. Hon spelade med min storebror och visade att det gick att spela med killar även som tjej. Idag är vi lagkamrater i Frölunda, berättar Tilde.

Tildes och Hannas resa vidare i hockeyn har blivit en inspiration för många av de yngre spelarna som hänger i ishallen idag.

Det var jättebra i vår förening. Ibland var andra lag inte så snälla mot tjejer som spelade. Här i ishallen var jag en del av laget. Vi umgicks på isen och utanför. Vi fick alltid träna upp eller ner en ålder, så man kunde vara på is hur mycket som helst. Jag kände mig alltid jättevälkommen, vilka jag än tränade med. Känslan är samma idag när jag besöker ishallen.

Charlotte minns också hur lagkamraterna stod upp för henne när de mötte andra lag.

Om ni var på cuper så stod lagkamraterna alltid upp för dig.

Efter ett tag började hockeyträningar även för tjejer ta form i föreningen. I början handlade det mycket om att få ihop träningar. Matcherna fick vänta och när väl matcherna började komma så var det ibland killar som var målvakter. Allt för att få ihop laget.

I början hade vi inga matcher att spela. Det var mer att alla kom och tränade för att testa. Det kom nya spelare nästan varje träning. Det blommade upp ganska fort och var roligt att se, berättar Tilde.

Här spelade stödet från föreningen också en viktig roll. Det som en gång började med några få tjejer på isen är idag en självklar del av Skärgårdens Sportklubb och har även bidragit till att hockey för damer utvecklats i hela Göteborgsområdet.

”Straffet var att inte få träna”

Det ligger många timmar på isen bakom den nivå där Tilde befinner sig idag. Här på Öckerö finns det också stora möjligheter att få mycket istid om du bara vill. På helgerna vaknar ishallen upp redan innan klockan sju. Det börjar med skridskoteknik för att lite senare på förmiddagen bli dags för ”Barnligan”, steget efter Frogs on Ice. Tilde minns hur båset på lördagsförmiddagen brukade fyllas av femåringar som ivrigt tittade på de som var på isen. De trettonåriga som redan kändes stora och coola. Här brukade tränarna påminna dem på isen att ”visa nu att ni är förebilder”.

Efter skridskotekniken fick vi alltid många frågor från barnen. Det spelade ingen roll hur bra du var. De visste inte vem som var bäst på isen utan såg oss bara som någon de kunde se upp till, berättar Tilde.

Många av de äldre spelarna stannade också kvar efter sina egna träningar och hjälpte till som ledare i Barnligan. På så sätt växte nya generationer in i föreningen, sida vid sida. Dagarna i ishallen kunde bli långa på helgerna.

Tilde skrattar när hon tänker tillbaka:

Ibland behövde jag inte ens åka hem mellan träningarna. Ishallen blev helt enkelt en plats där vi var. Jag har bara alltid älskat det. Straffet var att inte få träna.

För många är ishallen en mötesplats. Efter skolan går eller cyklar barnen dit och vet att det alltid finns någon där. Kompisar, ledare eller föräldrar. Idag erbjuder föreningen även mellanmål och läxhjälp.

Jag kunde gå hit själv efter skolan och bara vara här. Det fanns alltid någon i hallen, berättar Tilde.

Här finns något större än hockey

Här handlar tiden i ishallen inte bara om att bli bäst och få mest istid. Den är också en plats för lek och gemenskap där vänskaper växer fram som håller långt utanför isen.

För både Tilde och Charlotte har åren inom hockeyn handlat om vänskap och minnen som lever vidare. Gemenskapen växer inte bara mellan barnen på isen. Även föräldrarna bildar ett lag vid sidan av.

Charlotte beskriver hur hockeyn blev en mötesplats även för föräldrar.

Flera av mina närmsta vänner har jag lärt känna genom barnens hockey. Vi stod där på läktaren tillsammans vecka efter vecka. När säsongen var slut så kunde jag ibland sakna känslan av gemenskap. När vi hade varit iväg över sommaren kunde jag längta efter att få stå på läktaren igen.

På Öckerö är det inte bara hockeyn som samlar människor. I Skärgårdens sportklubb samlas både hockey och konståkning. Samspelet mellan sporterna har blivit något alldeles unikt där gemensamma aktiviteter på isen gör att gränserna suddas ut.

Tilde minns hur de ibland tränade tillsammans.

Vi hade träningar ihop med konståkarna för att lära oss mer om skridskoteknik. Vi skulle lära konståkarna att vara mer explosiva och de lärde oss att vända smidigt på isen, minns Tilde.

Resan från Öckerö och tillbaka hem

Med tiden växte kärleken till spelet och ambitionerna. Det blev fler träningar, tempot högre och drömmen om att ta nästa steg började ta form. Även när resan tog Tilde vidare till större arenor och spel i Frölunda finns grunden kvar från åren i Öckerö.

Gemenskapen på öarna märks också när Tilde beskriver ett av sina starkaste minnen från hockeyn. Det handlar om junior-VM i Östersund när Sverige slog giganten USA i en av matcherna.

Mitt starkaste minne är från hemma-VM i Östersund när vi vann semifinalen mot USA. Vi fick ihop en sådan där grupp som man väldigt sällan upplever. Vi slog giganten USA. Vi vann inte finalen men i efterhand gjorde det inte så mycket eftersom vi gjorde det tillsammans. Dessutom var det på hemmaplan. Folk på Öckerö skickade bilder och följde oss. Hela inramningen gjorde att jag kände mig så stolt över att få vara en del av just det laget.

Även efter att Tilde tagit steget vidare i hockeykarriären är kopplingen till ishallen på Öckerö stark. Hon kommer fortfarande tillbaka så ofta hon kan, tränar ibland med lagen och möter yngre spelare som drömmer om att gå samma väg. Förfrågningarna kommer fortfarande ofta från lag i föreningen. Än idag är Tilde ibland med och spelar med ”Old Boys”. Frågan kommer ofta från lagen i föreningen:

Ska du inte vara med idag?